Jag tror det var Berenike som sa någon gång att det händer något med perspektivet, eller periferiseendet om man så vill, när man börjar pyssla med kostymtillverkning. Helt plötsligt börjar man se alternativa användningsområden för de mest triviala textilföremål, vilket detta är ett praktexempel på. Jag surfade runt på Tradera i jakt på prydnadsband och snubblade över ett kuddfodral som bara bad om att få bli tofstriangel! Det var sedan ett projekt som av olika anledningar blev liggande i flera månader efter att jag påbörjat det. Jag kom hit men inte längre liksom. Så därför börjar bildserien egentligen i mitten av processen, men så är det ibland!
Ett stycke billigt kuddfodral av tvivelaktig kvalitet från Tradera har påbörjat sitt nya liv som tofstriangel! Fodralet är vikt på mitten, garntofsar av två olika gula kulörer har tillfogats och kanterna har sytts ihop med maskin.
Men det behövs ju något att knyta fast triangeln runt midjan med också. Min vana trogen föredrar jag mattkantningsband, kostympysslarens bästa vän om man frågar mig! Här har jag fäst 'knytsnören' i naturfärgad bomull med maskin, och nålat på ett gulbrunt pyntband innan triangeln fästs i nederkanten.
Smalt orangegult band längst ner mot den påsydda triangeln. Av någon anledning föredrar jag att sy på prydnadsbanden för hand...
Spegelband upptill, som gled dit som om det aldrig suttit någon annanstans (vilket det ju rent tekniskt inte har, men ni förstår vad jag menar)! Dessvärre var det aningens bredare än jag hade räknat med, så jag blev tvungen att förstärka på baksidan för att man ska kunna fästa upp kjolen utan att bandet/bältet viker sig
.
Lite ylleförstärkning på baksidan gör susen utan att synas framtill, två raksömmar och textillim möts i ljuv förening!
Ytterligare detalj: piffade knytband. De såg väldigt breda och vita, liksom nakna och tråkiga ut innan. Och därmed är det bara baksidan kvar, som ska kläs för att förhindra att pyntet hakar upp sig i kjolarna eller fastnar vid dåligt tillfälle, men det är ju en i sammanhanget rätt tråkig detalj som knappast behöver dokumenteras.
Söndagar är som gjorda för pyssel tycker jag. Det är på söndagarna jag plockar fram symaskinen och riktigt myser igång med stora och små visioner - oftast innehållande tofsar i en eller annan form. Trevlig pysselsöndag på er!
En stor tjusning med ATS är just att det är en metod för improvisation i grupp. Samtidigt är det ett mycket händigt redskap för att koreografera. På så vis kan man hitta på effektfulla saker som annars inte skulle gå att få till och det är kul när man är många. Faktum är att FCBD koreograferar alla sina framträdanden för större scener, medan de improviserar i mindre sammanhang. Dock improviserar de sällan helt fritt utan använder sig mer av strukturer, som ett skelett, att improvisera inom och vissa saker diskuterar de i förväg. Det är Gypsy Caravan som kommit med begreppet "open chorus", där det är helt improviserat vem som går ut och när. FCBD använder sig just inte av det själva, men ställer sig positiva till det.
Här nedan FCBD på stor scen. Koreograferat och utifrån en skelettstruktur:
...och på liten "scen", med bara lite skelett ;) :
Här nedan vår koreografi till Weaver's reel (Peter Gabriel), som med små omarbetningar gjorts på 3, 4, 5 och sex personer ;) Innehåller även ett litet skelett.
Men, låt inte koreograferandet ta över improvisationen på grund av säkerhetstänk och perfektionism! Träna mer istället om du känner dig osäker, så kommer säkerheten med tiden. Häftiga koreografier i all ära; men det är i improvisationens NU man för det allra mesta hittar nerven, den speciella närvaron som ger det där extra. Man slipper även vara nervös för att göra fel. Dessutom ger det en helt annan flexibilitet i uppträdande-sammanhang, då man kan ställa upp med kort varsel i olika konstellationer, och med enkla referenser till vissa strukturer få till en konstnärlig inramning och form. Tiktaalik improviserar i princip alltid, med mer eller mindre struktur. Ok, det blir kanske inte perfekt (se slutet på det andra klippet med FCBD, underbart att även de är mänskliga!), men det är för det mesta roligare att titta på och mycket mer spännande att dansa och när allt faller på plats så är det en oslagbar känsla.
